Efter en lång väntetid har äntligen sista delen av Johan Theorins serie av Ölandsdeckare, kommit ut. Så fort jag upptäckte det skyndade jag mig att låna eboken från mitt bibliotek och läste färdigt den på ett par dagar.

 

För att vara helt ärlig, tyckte jag från början att hans Ölandsdeckare var välskrivna, spännande - men också hemska. Jag är en person som bara inte tål att läsa om djurplågeri och i längden kan jag också tycka att alla mänskliga tragedier som staplades på varandra blev lite för mycket. Ändå är jag glad att jag har läst de tre första böckerna i serien. Som sagt, de var ändå väldigt intressanta. Även om jag fick bläddra förbi djurplågeriet.

 

En anledning till att jag tycker de här Ölandsdeckarna är så spännande är att jag som liten tillbringade fem somrar på Öland och ett par gånger åkte jag och min familj dessutom dit vid andra tider på året. Som jag berättat tidigare, har jag också ett av mina finaste bokminnen från en av de där somrarna. Någon enstaka gång nämns också min familjs smultronställen, men oftast inte. Det är häpnadsväckande att Öland (och i det här fallet norra Öland) som är så förhållandevis liten, ändå har så många gamla byar. De flesta av de mindre ortsnamnen är helt okända för mig, trots mina somrar på ön. Och var mest just på norra Öland, där böckerna till största delen utspelar sig.

 

Men nu ska jag komma till Rörgast, den fjärde och sista boken i serien. Jag tycker nog att den här är den allra bästa av de fyra. Rent själviskt tycker jag också om att det inte förekom något djurplågeri i den. Däremot, precis som tidigare, berättades det mycket om mänskiiga tragedier, som också kändes svårt att läsa om, men ändå intressant. Det mesta utspelade sig i tillbakablickar till (mestadels) 1930-talet. Man förstår att det som händer i nuet, har rötter långt tillbaka i familjen. Handlingen kretsar kring en för Ölandsförhållanden mycket rik familj, som har gått väldigt långt i sin kamp för att behålla sin rikedom och de har inte brytt sig det minsta om vilka de har skadat under tiden.

 

Även om Gerlof, bokens huvudperson, inte är lik någon person jag träffat i verkligheten, är han en väldigt bra huvudperson. På grund av sin höga ålder har han massor av intressanta minnen från Ölands historia. I just den här boken, handlar det också om en del yngre personer, som man lär känna och får en del sympati för under handlingens gång. Precis som i tidigare böcker dyker det upp en spöklik händelse, fast bara en den här gången.